Det blev inte så...

Med min tekniska okunnighet kunde jag inte alls blogga på annan plats än här i hemmet. Den rackarns sidan kände direkt av att jag försökte från en helt annan dator eller läsplatta, så det blev nej! Hur jag än försökte...
Men eftersom jag av naturen är väldigt envis så fortsätter jag att få igång min blogg. Målet är att göra trevliga små inlägg med jämna mellanrum när jag har något att säga.
Jag tänker börja med att lägga in vår resa till USA med bilder och lite tankar om det vi var med om trots att det är ett tag sedan.
Dessutom har jag alldeles nyss blivit mormor så det kommer inlägg om det med.

Tolv timmar återstår...

Nu står resväskorna packade, handbagaget är färdigpackat, hemmet skinande rent och allt är fridfullt och lugnt. Tror jag att jag kan lura mig själv eller? Nej, det är halvkaos till det yttre och helkaos i hjärnan. Som vanligt då!
Det är stor spänning inuti mig och jag är så lycklig över att få göra den här roliga resan och få möta Oskar som varit borta i två år.

Murphys lag

Antingen händer det något som kör en käpp i hjulet i ens planering och man inte märker det eller också händer det endast i samband med något speciellt skall hända.
Emelie skadade sin armbåge i ett kast på brottarträningen i måndags och har varit lätt rörelsehindrad med höger arm sedan dess. Hon som hade så mycket att göra...
Jag tappade en av mina tandlagningar och den lilla tandbissingen som fanns kvar just nu. Hade verkligen inte velat dra ut en tand just nu, men nu går jag med tandvärk. Igen! Det passar inte just nu om jag får tycka till!
Nu håller vi tummarna för att Gunnar skall slippa råka ut för något som stör och försenar.
Det är faktiskt endast 38 timmar tills flyget startar med oss mot Paris och därifrån vidare till Salt Lake City. Gissa om vi väntar!

Förberedelser för semestern i USA

Nu är vi i full gång med förberedelser för vår resa. Denna veckan skall vi tvätta, stryka (som omväxling, man vill ju se fin ut), packa, städa (så de som är hemma trivs lite bättre), hämta medicin, tänka ut vad vi absolut behöver ta med oss, jobba, kolla räkningar, skriva listor med telefonnummer till dem som behöver dem, administrativt tråkigt arbete.....Det är mer än så förstås, men det är väl inte roligt att läsa om andras förberedelser förstås.Vi börjar bli lite resfebriga. Varje gång någon nämner resan så fladdrar fjärilar runt i magen och jag tänker: är det sant. Skall vi verkligen åka till USA! Skall vi verkligen träffa Oskar! Så fort de här två åren har gått! Tiden känns lång när man står inför ett avsked, men verkar så kort när man återförenas igen. 

Hur vi skall få ombord Gunnar på flygplanet vet vi inte än. Han gillar verkligen inte känslan av att flyga och hävdar att SJ har så rätt i sin gamla reklamslogan: "om det var meningen att människan skulle flyga skulle vi haft vingar." Nu har han faktiskt fått tillåtelse att köpa ett par bra ljudböcker att ta med sig ombord. Kanske kan de bli sövande nog... och om han råkar somna räcker de säkert hela resan eftersom han måste lyssna om igen där han tappade tråden. Iallafall känns det bättre än alternativet att klubba honom i huvudet och släpa honom ombord.Jag kommer med all säkerhet att vimsa omkring och prata osammanhängande i halva meningar om allt jag glömt, allt jag borde gjort innan, hur det skall gå här hemma och så vidare. Dessutom är min hjärna redan i ett stresstillstånd och huvudvärken kommer säkert att vara min följeslagare under resan. Tack och lov för huvudvärkstabletter. Om jag tar en Treo kanske jag dessutom kan vara riktigt underhållande för mina reskamrater  Jag reagerar nämligen med att pladdra ohämmat och utan uppehåll på en enda Treo!Emelie kanske är den enda med klart förstånd som går ombord. Hon lever alldeles för mycket i nuet för att oroa sig för något så banalt som om tandborsten kom med eller om hon kom ihåg att stänga av spisen. En gemensam sak för oss alla tre är iallafall att vi kommer att ha siktet inställt på semestern, att träffa Oskar, att få umgås med vänner i USA och att få möta resten av familjen som rest tidigare på en liten roundtrip. 

Semester på gång

Nu är förberedelserna igång för fullt! Oskar, som varit missionär i USA i snart två år, avslutar sin tid som missionär där och vi skall dit för att hämta upp honom och få se och träffa en del av de platser han varit på och de människor han har träffat. Vi är så glada för den här möjligheten och har sparat och snålat inför resan.
Det känns ofattbart att det skall bli av och vi är alla så uppspelta över resan som startar 21 oktober.
Jag har tänkt att lägga in bilder och skriva om våra upplevelser här så vem som helst som vill kan följa med på vår resa.

Doftljus!

Jag är överdrivet rädd för mysfaktor ljus!!!!! Vet genom erfarenhet att de kan ta eld och då ligger man risigt till, så det tänds endast ljus under strängt kontrollerade former hemma hos oss. Överdrivet tycker en del och tryggt och säkert tycker andra. De får tycka som de vill. Jag gör som jag vill!
Iallafall fick jag ett jättefint och alldeles speciellt ljus av en vän på alla Hjärtans dag. Så här stod det på ljuset:
"Till en speciell person!
Du finns alltid där för andra, du är hjälpsam och omtänksam vid alla tillfällen. Din utstrålning och förståelse inger förtroende. Du har ett hjärta av guld och du utstrålarljus och värme."
Jag har väl lite att arbeta med innan jag når dit, men det var fint.

Alla Hjärtans dag

Gunnar gav mig ett bio- eller restaurangbesök till ikväll. Det känns så speciellt att göra något tillsammans, bara vi två, eftersom det blir så sällan.
Det fanns en film som vi velat se ett tat, Simon och ekarna, men den gick för tidigt på kvällen.
Sedan var det restaurangbesöket som vi funderade över. Visste om en liten mysig restaurang, Villastadens, som jag ätit på tidigare. Den funderade vi på. Fast sedan åkte alla fyra tjejerna iväg på filmkväll hos en kompis och det blev så lugnt och tyst hemma att vi åkte och köpte Kinamat och bara tog en lugn kväll tillsammans framför TV:n. Jättemysigt!